Ännu mer filosoferande denna torsdagskväll. Jag har funderat en del över detta, hur jag känner mig som att jag blir satt på the hot spot varje gång någon får reda på att jag är vegetarian. Och jag kände likadant när jag läste min bloggväns inlägg om att många kommer ifrågasätta hennes val att bli vegetarian framöver. Jag blir lite delad när jag får frågan

Varför är du vegetarian?

För det första brukar folk fråga denna fråga i ätande stund. Och det känns inte lämpligt från min sida att berätta varför jag är vegetarian när de sitter där och äter ett djur. För det andra undrar jag om de egentligen vill veta svaret. Man kan höra att vissa frågar med en viss sarkastisk underton, som att de har sina fördomar redo redan. Och jag orkar inte riktigt svara ärligt och skapa upprördhet och diskussion över ämnet.  Oftast brukar jag köra med det korta informativa svaret jag tycker det är fel att döda djur/äta djur. Då har de fått svar på frågan om jag är vegetarian av etiska, hälsomässiga eller miljömässiga skäl. Men de har inte fått svar på frågan varför jag inte vill äta djur. Det är en mycket djup fråga och känns inte riktigt som den typen man slänger ur sig vid matbordet.

Men nu till min fråga. Varför ska jag som vegetarian behöva känna att jag måste försvara mitt ställningstagande när det är ett godhjärtat ställningstagande? Varför ska jag behöva välja mina ord väl för att inte göra någon upprörd över att påpeka att de faktiskt dödar djur, bidrar till djurs lidande? Om de frågar, varför blir jag nervös? Jag blir nervös för att göra de obekväma. Så blir jag hellre obekväm själv än att göra den andra personen obekväm. Jag vill inte vara otrevlig, kaxig eller elak och känner att jag är det när jag påpekar för dem vad de bidrar till genom att berätta vad jag inte vill bidra till.

Men vad hade hänt om vi alla vegetarianer hade börjat fråga alla köttätare vid matbordet varför de är köttätare? Hade inte vi setts som provokativa då?

Bara en liten fundering :) Jag har inget emot när någon frågar för att de faktiskt är intresserade av ämnet, men tycker bara att alla ska tänka efter innan de frågar, om de verkligen vill veta svaret?

Det hemliga svaret, läs bara om du är redo.
BTW så är jag vegetarian för att jag inte stod ut med att se alla grisar i den där satans lastbilen som skjutsades förbi mig varenda dag, att veta att medan jag ska till skolan/stan/träffa vänner så är de på väg mot döden. Jag klarade inte tanken att livet var så orättvist. Jag klarar inte att människor beter sig som en överlägsen art och skadar levande varelser, spärrar in, torterar, massproducerar djur utan att se individen, att bara se dem som en prislapp, som en vara. Det är inte rätt någonstans. Det är inte rätt att vissa kännande varelser aldrig får se dagsljus, får stå kedjade, får föda barn på barn på barn, inte kan gå ordentligt, skadar sina organ, kroppsdelar, hörsel och syn. Jag vill inte vara en del av något så elakt.

Under mitt år med väldigt lite pengar hade jag aldrig mage att tänka på mig själv som fattig. Jag tänkte att, ja visst enligt min inkomst så skulle jag räknas som fattig av svenska staten, men att ha en egen lägenhet, hela möbler, en garderob full med kläder, det kallar inte jag fattig. Och ingen kunde se på mig att jag inte hade någon inkomst - jag hade ju alla mina kläder, jag kunde duscha, sminka mig, fixa håret osv, så mycket mer än riktigt fattiga kan. Även då jag ibland gnällde fick jag dåligt samvetet som klagade. Jag hade pengar så jag klarade räkningar, hyra och mat på bordet. Busskort och en kaffe med vänner.

Det jag saknade ibland var att kunna köpa något nytt plagg, kunna följa det aktuella modet, uppdatera vinterstövlarna, gå ut och ta drink med vänner, äta middag ute eller spela biljard till exempel. Att kunna handla de matvaror som jag tidigare gjort., som nu var för dyra. Jag saknade att inte behöva leva efter en extremt tajt budget. Det som mina andra vänner gjorde men som jag fick tacka nej till. Men när jag då klagade fick jag som skrivit genast en klump i magen av dåligt samvete. För jag hade inget jobb men ändå klarade jag mig så bra och jag hade allt jag behövde. Det var bara de ytliga sakerna jag saknade och mitt liv hade inte mindre kvalité utan dem, snarare tvärtom blev jag mer jordnära.

Jag kände mig mer lyckligt lottad under denna period än vad jag någonsin gjort förr. Denna bild från Lollos blogg konkretiserar mitt tankesätt denna period och gör mig ännu mer påmind om hur lycklig man är. Fattig i Sverige är långt ifrån hur fattig är i de flesta andra av världens länder.





En fattig i Sverige har för det mesta mat på bordet, kan gå till läkaren om den är sjuk, får bidrag till barnen som får gå i skolan, gymnasiet och senare högskola, har tak över huvudet och värme i elementen. Det är så mycket mer än vad man har i andra länder. Och ändå klagar vi hur våra fattiga har det. Visst, i ett utopiskt samhälle ska det inte finnas fattiga men här i Sverige har vi mer val än på andra platser vilket liv vi vill ha. Här har vi tusen valmöjligheter att lyckas, om man inte har orken, ambitionen eller hoppet så får man ju senare lida. Men visst, det finns ju alltid människor som hamnar mellan stolarna i ett välfärdssamhälle.

Men de flesta i Sverige har val.

Ibland måste man göra saker som man inte vill för att skydda sig själv..



Jag som är en väldigt kännande person måste ibland tvinga mig själv att besluta med hjärnan istället för hjärtat. It sucks.

Kollar på happy feet nu, vilket skämt, blir förbannad. Först visade de verkligheten, att fisken tog slut och att de fångade in pingviner för att sitta på ett tradigt zoo.. om de hade fortsatt på det spåret hade de kanske kunnat påverka vettigt med filmen, istället visar de människor som kommer till deras område och ser de dansa och helt plötsligt säger alla människor att vi måste sluta ta deras fisk. Verkligheten är att om man sett pingvinerna dansa hade man fångat in de för att tjäna pengar på dem. Tror det hade gett mer effekt om människorna i filmen hade skitit i dem, som vi gör i verkligheten. Kanske hade då människor börjat tänka om. Tycker inte att det är fel att barnfilmer har lite sensmoral?

Jävla amerikaner.

Ogillar starkt filmer som låtsas rädda djur när djuren har det lika jävligt som förr. Precis som att göra en film om hur det ser ut i en diktatur och på slutet blir landet räddat och allt bli lyckligt, vem fan tänker på det landet sen då? Mer effekt om de har ett sorgligt slut, kan man själv få göra det bra.

Personligen tycker jag att amerikaner är duktiga på att göra filmer där de framförs som hjältar när de är ett av de mest förstörda länderna i världen. Jag pratade med en amerikan från Bronx häromveckan, han kom från förorten och han sa att ingen har råd att gå till doktorn. När han bröt sin handled skulle det kosta kanske 20 000 att gå till doktorn. Han satte sig på ett flyg till Sverige och det blev mindre kostnad att åka hit och gå till doktorn. Skulle vilja se sicko av Michael Moore.

Jag borde bli president i världen. :P

Har haft en jättebra dag men nu är bara allt som bortblåst. Känner mig så väldigt sårad och jag brukar inte skriva om privata saker i bloggen men just nu känns det bara så jobbigt att bära på. Jag är ledsen för att det oftast slutar likadant med vänner och jag blir så arg för jag vill inte känna så. Jag vill inte bli lurad, bortvald, ignorerad, sårad. Jag går alltid in så hårt för det när jag klickar med någon och i slutändan bara känns det som en kniv i hjärtat.

någon jag kunde snacka med om allt, vara mig själv med, någon som var så himla lik mig i personligheten, som det aldrig var en tyst stund med... alltid hade kul med.. jag har varit så himla glad och nu är jag bara ledsen... mest på hela situationen och om jag vetat för tre månader sen att det skulle bli såhär hade jag bara önskat att vi inte hade gått in för det så mycket och bli så tajta, då hade jag hellre aldrig pratat från första början.. Man bara bygger upp massa glädje, förtroende och massa planer och ser fram emot att hitta på saker tillsammans, lära känna varann ännu mer helt i onödan.

Jag skaffar gärna nya vänner men det är skönare att träffa vänner man sakta men säkert börjar gilla o umgås mer med, det är de som varar länge. Jag är trött på att träffa vänner man klickar med extremt och blir helt upptagen av och sen bara blir allt pannkaka och man står med ett sårat hjärta.

Solen skiner ute, det är kyligt.. Jag sitter här i myskläder och har kollat på Greys anatomy till frukosten. Men det finns en konstig känsla över mig hela tiden. Jag saknar D så himla mycket. Jag har så tråkigt utan honom, vi kan göra vad som helst och ändå har vi alltid roligt tillsammans. Hälften av tiden har gått nu, bara lika lång tid till och sen är han hemma igen. Jag har som sagt verkligen insett hur stor betydelse han har i mitt liv. Det är som jag inte är lika lycklig utan honom.. ingenting är lika roligt.. Men tills han kommer hem hoppas jag på solsken för jag har planerat en liten speciell grejj vi ska göra.

Jag vet att jag skriver det gång på gång, men det är så svårt att ignorera en känsla som tar över allt annat. Jag bara måste skriva av mig lite. Jag hade önskat jag kunde åka hem till familjen under påsken, umgås. Men jag ska jobba, vilket också ska bli roligt. Jag bara behöver lite kärlek.


Underbar bild jag fick skickad till mig :D

Har helt missat debatten på nätet om en bruds orakade armhåla. Tills nu då, när jag såg den. När tjejen uttalar sig säger hon att hon aldrig rakat armhålorna i hela sitt liv (hon ser ut att vara runt 30). Jag förstår bara inte riktigt vitsen?

Skönt? Är det inte!
Fint? Är det inte!
Hygieniskt? Är det inte!
Praktiskt? Är det inte då man luktar som satan.

Då jag inte tror att man bara skiter i det av ren lathet (man är inte lat om man lyckas leva med en sådan sak) så måste det vara att man vill vara en käring i motvind. Nu vet ju jag allt om käring i motvind kan tänkas, men nejdå ser ni, jag följer det som är bäst, vilket ibland kan göra att jag blir emot alla andra.. Men att gå emot alla andra bara av det rena nöjets skull, nej, det tjänar man ju inte något på?

Nu kan jag inte allt om genus, men för mig tror jag inte det är en genusfråga. Jag föredrar killar med rakade armhålor också, håriga armhålor går bort. Det stinker och det är inte fint.

Vad tänker ni om saken?

Jag tycker inte om när människor klagar på vår sittande regering och säger att de bara gett oss skit de senaste åren. För i mina ögon ser den skiten helt olik ut.

Helt objektivt är i alla fall vad de gjort

* Sett till att alla som blev förtidspensionerade av socialdemokraterna arbetstestas. Många förtidspensionerades för att det skulle se bättre ut i statistiken. Mindre arbetslösa. Att testa vilka av dessa som kan arbeta är bara bra, för alla kan ju ha något jobb. Jag tycker åtminstone inte det är rätt att för att man har ont i ryggen vara sjukskriven sen man är 45 år , när man kanske kan hitta ett jobb som går att utföra.

* Utformat förordningar som ställer högre krav på nyanländas aktivitet samtidigt som man försökt förbättra vad staten gör för nyanlända. Nyanländas egen aktivitet + Sveriges hjälp = bättre integration. Återigen var dessa krafttagningar byggda på hur saken såg ut när socialdemokraterna styrt ett antal år.. Miljonområden med nästan uteslutande folk med utländsk bakgrund, folk som bott här 15 år utan att lärt sig språket och ändå får pengar, människor som kom hit och sedan tog socialbidrag direkt utan att ha för uppsåt att arbeta.

Med moderaterna ser jag tuff love. Jag ser att de inte accepterar att vissa människor får dra andras börda och lathet. Alla ska vi bidra tillsammans. De som är sjuka på riktigt ska självklart ha sin sjukpenning, och nu är jag inte insatt nog att veta om dessa människor fortfarande har det bra. Studenter har åtminstone blivit ett par hundringar rikare sen moderaterna kom till makten.

Enligt mig så kan man inte ha en regering som tänker mer med hjärtat än med hjärnan. Visst, det är fint att alla ska få ekonomisk hjälp och alla ska göra egna val, men ärligt talat så funkar inte det med så många människor utan moral som fuskar, glider och skiter i alla andra. En regering måste tänka med hjärnan och inte hjärtat.

Att regeringen röstade för pälsfarmning tycker jag dock är förjävligt.

Jag tror väldigt starkt på ödet och just därför spenderar jag hyfsad tid att fundera över hur saker och ting blev som de blev. Varför, vad är anledningen med detta och det? Jag tror att ödet ger dig utmaningar för att du ska bli starkare, kanske behöver du det tills senare i livet. Jag tror att när du tar beslut baserat på din magkänsla så leder det alltid till något gott .. Och jag tror att om du förlorar en vän eller pojkvän för att de väljer att gå så finns det en anledning med det med.

Men jag tror att ödet är kombinerat med kloka beslut. Man kan inte skita i allt och förvänta sig att ödet för en dit det var menat att man skulle vara. Jag tror att om man lever förnuftigt så leder ödet en till olika platser. Att tro på ödet har gjort att jag lättare kan tänka positivt, just därför att jag tror att allt har en mening. Om något är tufft, svårt, sorgligt så blir man tusen gånger starkare efteråt, man lär sig nya saker och man hanterar framtida problem på ett annat sätt. Alla relationer har en betydelse, alla människor man möter ger en något.

Så visst kan man bara se det hela som att man själv lär sig av sina beslut, misstag, problem, relationer. Men som sagt är vissa saker så starka sammanträffande att jag är övertygad om att ödet existerar :)

Om jag tänker och tänker, och inte kommer fram till något.. Om jag gör listor med för- och nackdelar och ändå inte kommer fram till något... Om jag bara inte kan bestämma mig, vad innebär det??

Jag förstår inte varför jag inte har ett svar på vad jag vill. Jag brukar för det mesta veta, men nu vet jag verkligen inte.

Eller är det så att jag vet vad min känsla vill och min hjärna vill tvärtom?

... att jag egentligen vet vad som är bäst rent konkret men jag är rädd?

Listorna talar sitt tydliga språk egentligen. Men ändå kan jag inte bestämma mig. Just nu tror jag det handlar om mina känslor som är väldigt starka för alternativ A, fast jag är medveten om att alternativ A kommer att medföra att jag missar väldigt mycket annat. Alternativ B kan ge mig allt det jag missar på alternativ A, fast det är osäkert om hur jag kommer att känna.

Det är som att ha en kille man älskar, fast man har ingen frihet med honom. Och en annan kille kan man få fritid, roliga, spontana händelser och pengar, fast man vet inte om känslan kommer finnas där.

Gud vad jag flummar. Men kära vänner, jag kan inte bestämma mig!!!

Varför vill alla äldre killar ha yngre tjejer? Okej. Det kan jag kanske klura ut själv. Det var ganska logiskt. Men vad fan. Jag gillar inte när äldre män stöter på mig. Och nu syftar jag inte på 45+ som ni kanske tror. Det med. Men över 29 - när det börjat låta trettio.. då känner jag den stora vita handen åka ut fem meter från kroppen. NEJ. Har alltid haft svårt för äldre killar. Får pappakänslor.

Men nu är det ju faktiskt så att en kille på 30 år är bara sex år äldre än mig. Så han hade omöjligt kunnat vara min pappa haha. Men ändå - för gammal.  Undra om jag fortfarande kommer tycka att trettio låter för gammalt även när jag själv är 28?

Bloggar om nya dyra stora tv:n.. om de femtionde par nya skorna.. om att man dör för att man köpt ett visst märke.. ett märke liksom, som egentligen inte betyder någonting, det är bara en signatur. Shopping shopping shopping, bara ha och ha och ha. Ett stort ha-begär är vad som vilar över samhället. Man vill ständigt ha något nytt. Inte för att man behöver det, utan bara för att man vill ha.

Jag känner att jag förändrats på det viset att jag blir lite trött på all yta. Eller mer än lite. Jag blir så otroligt trött på all yta, alla köpbegär. Självklart kan jag sukta efter en tröja, vara sjukt sugen på ett par skor. Men jag menar att många har som en vardag att ständigt leta efter något nytt att köpa.

Vet inte vad som händer med mig, när det är kallt bryr jag mig ibland inte om hur jag ser ut, vill bara vara varm. Jag kan ha en fleecetröja under jackan, även om jag inte låter någon se den så hade jag aldrig kunnat ha det förut. En ful mössa kan jag ha på mig på platser där det inte är så mycket folk, typ tidigt på morgonen eller på väg till jobbet. Det hade aldrig fallit mig in förut. Om jag inte pallar sminka mig när jag ska till affären eller till något köpcentrum så gör jag inte det. Och det mår jag inte dåligt över, snarare tvärtom känns det skönt att kunna gå hur man vill.

Jag tror det är hösten utan pengar som fick mig att inse att man inte behöver pengar, köpa, shoppa för att må bra. Snarare tvärtom. Men jag trivs med mitt sätt att se det idag. Jag lever för en annan kvalité i livet än prylar och kläder.. Om det är svinkallt ute så är jag hellre varm än snygg. För jag bryr mig inte om nu någon ser mig och tycker att jag är ful. Jag kan fixa till mig och få uppmärksamhet de dagar jag vill det. Men vissa dagar behöver jag det faktiskt inte. Jag behöver inte bekräftelsen. Har jag fått förnyat självförtroende? Är det vad detta handlar om?

För ganska många verkar ytan spela så stor roll - kläder, shopping, märken, att vara snygg precis hela tiden. Det känns så himla tomt på nåt vis. Dock har jag en viss oro att det ska fortsätta till den gräns då jag hellre går med gympadojjor för att det är skönare och bomullströjor alltid. Idag är jag långt därifrån! Jag vill bry mig om min yta - men inte ha allt mitt fokus på den.

Make sence?

Häng med bästa vännen idag. Köpte present till älskade brorsan som fyller 22 imorrn. Sjukt. Jag ser honom som mycket yngre än mig, men när jag tänker på att jag ju var 22 år för inte alls längesen, när jag jobbade på cuba.. då känns det som att han ju inte alls är så "liten" längre. Det är konstigt när man kommer upp lite i åldern, för han har ju alltid känts som mycket yngre än mig innan, men ju äldre man blir desto mindre känns skillnaden.

Aja, babbel babbel. Efter shoppingen stack vi hem och spelade x-box cinect. Lite andfådd blev man allt. Roligt värre! Heldag med hemmagjord supergod grekisk middag och sen seriemaraton, Malcolm in the middle. Vilken fantastisk lördag, lite av allt.

Imorrn blir det jobb några timmar och födelsedagsfirande.


Här var jag 22 och brorsan 19.

Ålder ålder. Hur mycket roll spelar den egentligen? Alla tror ju ständigt att jag är 19. Det har de trott sen jag var 22. Så mitt utseende verkar inte åldras :P

Kom just att tänka på hur otroligt det är att en film, en karaktär eller en låt kan få en att känna en känsla som kärlek. För de största känslorna som sorg, kärlek, ilska eller svartsjuka är inte så lätta att framkalla.. Kanske kan man känna lite medlidande, lite deppighet men inte den riktiga känslan liksom. Och så sitter jag här och lyssnar på It will rain med Bruno Mars over and over again och känner mig så sjukt kär inombords. Ni vet när det känns som hjärtat väger flera kilo, som att det lever värsta livet där inne i kroppen hehe. Den framkallar både kärlek och olycklig kärlek..

Precis som när jag ser Bella&Edward i Twilight blir jag som den tönten jag är, helt förälskad och känner mig nästan kär. Och nu sätter vi på låten en gång till och låter känslan dra iväg med oss..... :)

Men det är ju skönt att vara kär så ganska häftigt att få den känslan framkallad inombords. Samtidigt är det också sjukt jobbigt att vara kär för man vill vara med personen prick hela tiden och så fort man inte är det blir man så otroligt längtansfull så det ibland gör ont. Och det är ju inte så skönt kanske :P Så kanske skönt att jag ett tag till endast får känslan av it will rain..

Det är lite konstigt att jag inte skrivit om detta ämne förr men tänkte passa på nu efter att ha sett en diskussion om det med Filip och Fredrik på tv.

Vad tycker jag om odlat kött?
Jag är än så länge för det, men inte på ett över-entusiastiskt sätt utan lite sådär över neutral-strecket bara. Jag tycker det är bra att miljön blir bättre, för köttindustrin står för så sjukt mycket föroreningar. Och nej, det är inte bara kornas fisar, som vissa verkar vilja framföra. Det är transporter med både levande och döda djur, allt vatten som går åt vid slakt (ofantligt mycket) och el, både vid slakt och paketering. Säkert andra saker som jag nu inte tagit upp. Så ur miljösynpunkt är det jättebra..

Just ur etisk synpunkt är det svårare. Detta är ändå en sak vi aldrig testat och jag tycker inte att man bombsäkert ska stå fast vid sin åsikt.. Jag vill rädda djur och detta kommer antagligen leda till att vi inte behöver slakta lika många djur, vilket i sin tur innebär att vi inte behöver föda upp lika många. Den rädslan jag har är att om detta blir superbra så kommer vi inte bry oss om att ha djur överhuvudtaget.. Inga mer kor som går och betar på ängarna, inga grisar, inga pittoreska bondgårdar med höns som går och pickar.. Men om djuren ska finnas till så ska de finnas för sin egen skull och inte för vår skull. Det är med vemod som jag tänker mig en värld utan "bondgårdsdjur".. Men det bondgårdsliv som människan idag har skapat är inget man vill ha på jorden då det snarare påminner om koncentrationsläger än hederligt jordbruk.

Det skulle väl vara toppen om de då kunde odla fram fiskar ur laboratorium, så att fiskarna i havet fick vara till djuren i havet istället; sälar, delfiner, valar med mera. Ironiskt nog blir ju dessa djur ofta utpekade som bovar för att de äter upp all fisk. Yea right så det är till oss som all fisken är för egentligen då? Odla fram ägg så att vi slapp dessa gigantiska stallar där livet är ett helvete, eller buren kryper in på krabaten så han blir galen..

Då kunde kanske slakterier eller produktionsanläggningar bli till för konstgjord odling av kött istället. Som ett växthus men med små köttstycken som växte fram. Kanske inte denna lösning är hundraprocentig, det finns alltid frågetecken, som exempelvis idag går ju alla rester av djuret till olika saker såsom hud/hårvård, djurmat, godis osv. Vad hade hänt med dessa livsmedel då? Eller är det kanske på tiden att sluta använda djurdelar i allt?

När jag tänker efter blir denna värld något jag längtar efter.. En värld där man inte behöver scanna alla livsmedel för att titta efter slaktrester, där man inte behöver få hemska rapporter från djurindustrin, där ett mycket stort antal djur slipper lidande. Visst innebär detta också att de berövas liv överhuvudtaget, att det kanske inte längre kommer finnas någon "mening" med att hålla djur på bondgård om vi inte kan dra nytta av dem?

Men som en djurälskande människa måste man kanske göra ett val.. En värld med djur där djuren plågas, misshandlas och utnyttjas av människor eller en värld utan djur där heller inget djur mer än vår egen art kommer till skada av våran dumhet.

Vad tycker ni om odlat kött?

Mode och konstiga kläder i all ära, det är ju kul att kunna ha på sig lite annorlunda grejjer och komma undan med det för att det är mode. Som jumpsuiten eller megablommiga klänningar. Men en sak ni INTE kommer se mig i är fruktkläder. Inga frukter på mina linnen i sommar eller aldrig. Haha där går gränsen!

Jag tycker debatten är snedvriden.. Det är livet som räknas, inte döden. jag vill kämpa för att ändra attityder vad gäller människors syn på djurens liv. De förtjänar ett bra liv. Jag tycker inte att de förtjänar att dö överhuvudtaget, ingen ska dö för någon annans skull, men om de nu ska dö för att hamna på tallriken så tycker jag ÅTMINSTONE att de förtjänar ett dugligt liv, ett bra liv. Om de sedan dör av att förblöda, av ett skott i pannan, av elektricitet.. spelar det någon roll egentligen om man ser till det stora hela.

Jag tror inte jag bryr mig om hur jag ska dö, kanske bara att jag inte vill lida till döds och det är ju aldrig okej att djur ska lida i flera dagar/veckor till döds. Men om jag lider några minuter till döds eller dör snabbt, vad spelar det för roll, jag DÖR och det är det som är det hemska.... Tycker de orden som just nu brukar sjungas på radion säger allt...

Everybody dies but not everybody lives.

Nu är klockan efter tio denna lördag men jag ska minsann inte blogga om melodifestivalen, nehedå så förutsägbar är inte jag! Jag tänkte däremot dela en liten fundering jag haft kring en gammal film som vi nog alla sett som barn (eller vuxna, beror på hur gammal man är). Rädda willy.

Willy är en späckhuggare som hålls i en liten bassäng för underhållning, men detta märker en ung kille att Willy inte mår bra av och gör allt för att rädda honom.

Denna film är både paradoxal och ironisk.. För budskapet i det hela antar jag är att inte hålla djur fångna? Men för att spela in filmen så hade de ju en späckhuggare..? Hur gick det till då? Om det nu var en djurrättstänkare som gjorde filmen så kan det väl inte känts helt okej att ta och utnyttja en späckhuggare till skådespelare? Och... släppte de ut Willy på riktigt i slutet då eller?

För om de aldrig släppte ut honom blir filmen bara en enda stor motsägelse mot sig själv, inte sant? Dessutom har det gjorts några uppföljare till filmen och jag vet att det inte är samma val då han blev för gammal och avled och jag tror inte de släppt fri alla de uppföljande späckhuggarna eller vad tror ni?

Haha, ja där fick ni något att klura på denna lördag. Tjingeling!