Han är min bästa vän. Och så mycket mer. Som en familjemedlem. Det är en otrolig välsignelse att veta att någon finns där precis alltid, att någon kan se hur man känner utan att man behöver prata, någon som vill vara med mig när jag har PMS för att han inte vill att jag ska vara ensam. Det jag skämms över att ens tänka kan jag säga till honom, han är som att säga det till mig själv. Jag vet att han aldrig dömer. Även mina dummaste idéer är han villig att förstå och uppmuntra. Om jag är ledsen kan han torka tårar genom telefon. När jag har tråkigt har jag helst tråkigt med honom, för vad jag än gör med honom så har vi aldrig tråkigt.

 

Mitt liv skulle inte fungera utan honom. Det var 1,5 år sedan vi avslutade vårt förhållande och sedan dess har vi fortsatt som bästa vänner. Jag vet att många från bådas sidor är misstänksamma över vår relation och varför skulle de inte vara det. De har aldrig sett något liknande och jag trodde aldrig att vi skulle kunna få detta att funka.

 

Jag har aldrig känt att mitt liv inte går vidare utan någon. Jag har alltid varit stark/kall nog att skaka av mig olika uppbrott. Men den här människan kan jag inte tänka mitt liv utan. Jag vet inte hur det hade sett ut. Tvillingsjälar.