Ofattbart att vi bara fick ha henne i ett år. Men det kändes så bra att veta att vi gav henne det bästa slutet möjligt. När vi hämtade henne satt hon bara i en bur och hade hår som hängde för hela ansiktet, såg inte ett smack. Vi klippte henne så hon kunde leva och inte bara vara "fin". Vi gav henne uppmärksamhet och en kompis. Hon fick vara i centrum, vilket hon aldrig varit och som hon utnyttjade det! Har aldrig varit med om maken på pipande marsvin. Om man inte visade henne uppmärksamhet tjöt hon, om man lännade rummet kunde hon börja skrika. När hon ville att man skulle vakna pep hon tills man steg upp.

 

Det var synd för både oss och Fia att vi fick så kort tid med underbar Bella. Det är inte alls roligt att fästa sig vid någon som sen försvinner... Men jag tröstar mig med att vi båda fick den äran och lyckan.