Mina hormoner är inte nådiga. Har hamnat i mensdepp totalt. Sov tio timmar och är död som en sill. Allt som upptar mina tankar är min framtid som hänger på en liten skör tråd, mest på grund av mig själv mer än något annat. Att vänta på ett svar gör mig så jävla trög och hjärntvättad, bara känner mitt hopp försvinna. Vad ska jag göra om det blir ett nej? Jag vill inte återgå till detta skitet, denna skitna attityden jag har och om jag ska lägga alla korten på bordet så har jag ungefär en liten del av tios lust att kämpa för ett jobb. Det känns omöjligt.

 

Det var ett misstag att tro att jag var sugen på att plugga, jag var sugen på att komma ifrån tankarna om arbetssökandet, det var allt. Sugen på en gemenskap i skolans värld, att vara student i en bubbla långt från verkligheten där ute. Men nu när jag väl sitter här med massa grejjer att läsa och lära så blir jag väl medveten om att fyra år på högskolan är nog! jag har läst det jag vill läsa och nu vill jag jobba!

 

Hormonerna gör mig också trött på folk som har otrohetsaffärer mest för att det är kul. Jag har inget att säga om otrohet egentligen, vill inte ge mig in i diskussionen men va fan inom denna branschen verkar det mer regel än undantag att ha en brud vid sidan om. Vet EN enda av alla jag vet som INTE är otrogen. What handlar det om? Och så blir jag uppflörtad av en riktigt charmig kille, väldigt snygg men får reda på att han är gift. Galet! Det där är inte för mig överhuvudtaget.