Jag känner att jag trampat in i detta spåret som jag går och vill att något nytt ska hända. Jag tappar vänner, den ena efter den andra.. De kommer och går.. Mest för att jag är så jävla känslig och sårbar och därför väljer att säga hejdå..  Jobb kommer och går... Det går liksom inte på ett spår uppåt utan olika spår hela tiden.. Först ett nytt spår, går några steg där, sen byter jag och går lite åt höger för att sedan tvärvända igen. Jag är i en period i mitt liv där jag söker efter det bästa. Men jag blir lite uttråkad av detta sökande, där jag inte hittar något. På ett sätt vill jag bara byta bana och flytta någon helt annanstans... Men jag kan inte leva utan min familj. Med mina vänner hade jag säkert kunnat lösa det, distans har funkat fint för mig och vänner förr. Men familjen är det värre med, jag är så pass beroende av dem och dem av mig.

Och vännerna jag har kvar, som jag ännu inte förstört det med, är jag glad över och vill kunna fortsätta umgås med dem. De gör mig glad och jag blir glad när jag hela tiden får lära känna de mer. Jag trivs ju här, jag älskar Malmö och älskar Arlöv.

Jag vill inte flytta. Men jag vill att något nytt äventyr ska komma. Det var delvis därför jag sökte jobb på Cuba , det är ett stort äventyr. Men det är väl just det, jag är i en period i livet där jag vill leva livet och känna att jag lever varje dag. Får väl se hur det blir med Cuba-jobbet nu.... .....