Jag skrev just ett inlägg om vikt, kropp, hur den förändras på bara dessa få år över tonåren som man kommit. Men jag kände inte det rätt att publicera det. Jag tänker utifrån mitt eget perspektiv, den kroppen jag alltid haft. När jag då ser några extrakilon komma, magen kanske putar lite och låren är inte lika slimmade, då blir jag motiverad att få bort det, att se ut som det bästa jag kan.

Man kan ju aldrig göra mer än att vara det bästa man själv kan. Jag känner dåligt samvete om jag publicerar då jag vet att många tjejer skulle vilja vara i den kroppen jag är. Det finns många som kämpar med vikten, med sina matvanor osv och jag vill inte ha på mitt samvete att provocera någon. Det är ju inte så att jag är missnöjd eller deppig på grund av min kropp, jag älskar den för det mesta. Men när kläderna åker av så ser ju jag de där kilona som smugit sig på vetni.

I botten så har vi alla olika synsätt, olika förutsättningar. Det som är det allra bästa för någon är inte det bästa för någon annan, vi har olika mål. Man ska älska sig själv och man ska älska sin kropp. Jag älskar min kropp på så vis att jag tar hand om den jäkligt bra. Att jag pushar mig själv att bli smalare gör jag också för att må bra, jag vill inte att min kropp ska gå upp i vikt på grund av mina dumheter och jag vet att jag varit smalare och att jag mådde bra då också.

Så mina sista ord är: Man kan vilja bli smalare för att man tycker att man är ful och fet och behandla sin kropp illa genom att inte ge den näring. Man kan också vilja bli smalare för att man vet att man kan, att man vet att det är rimligt för sin kropp och ta hand om sig själv längs vägen. Det senare alternativet är aldrig fel, sålänge man älskar sig själv och visar det genom sunda vanor :)


Såhär smal var jag för fem år sen, kanske inte mitt mål idag för jag tror inte det är rimligt. Men något mellanting hade varit trevligt :)