Med förra inlägget blev jag så inspirerad av kärlek. Kärlek är väl det finaste som finns på denna jord? Nu när mitt hjärta inte bankar för någon speciell lyssnar jag på kärlekslåtar och tittar på kärlekscitat på ett objektivt sätt, och blir glad. Kärlek är något helt fantastiskt. Jag är så glad att jag ändå spenderade fyra år med D, för jag fick min bästa vän genom det, min tvillingsjäl. Och kanske var vi menade att vara just tvillingsjälar och inte ett par. Jag kommer på mig själv att tänka ibland... undra vem nästa kärlek kommer att vara. Jag har ju faktiskt inte varit nykär på fyra år och innan dess var det när jag var 15. När man precis gör slut tänker man att man aldrig kommer hitta någon lika bra och det undrar jag fortfarande. Men har insett att han behöver inte vara lika bra, för det kommer vara sjukt svårt att hitta. Han behöver inte ha alla rätt och vara typ innuti min hjärna. Hur han än är som person så kommer han vara rätt för det är så med kärlek.

Jag tror att man kan dejta utefter alla krav man har, men den äkta kärleken hittar man i någon som inte alls var allt det där som man hade på sin lista. Sedan formas man mer och mer efter varann och lär sig uppskatta den andras egenskaper mer än innan samt blir mer lika efter att umgås så mycket med varann. With that said, man kan ha facit i hand men när den rätta kommer som får ditt hjärta att slå trippelslag och din hjärna att bli som sockervadd, då åker facit åt helvete.

Och med detta sagt så vill jag konkludera det hela med att kärlek är det finaste som finns och dagen jag upplever det igen kommer vara magisk. Men den dagen vill jag inte ha än, för det är faktiskt skönt att slippa svartsjuka, onödiga bråk, oro över om man är snygg eller rolig nog, slippa ha någon man måste ta hänsyn till alla beslut man tar. Nu vill jag bara leva singellivet och göra allt det jag vill. För det behöver jag.

Och när jag hittar nästa kärlek så kommer allt ovanstående vara såå värt det :P