Diskuterar med en sverigedemokrat ikväll. Jag blir så brinnande innuti. Jag tror jag vet hur man vet när man brinner för något nu. Ni vet den känslan man känner i hjärtat och magen när man är kär? Den sugande, längtande, passionerade känslan? Den känslan känner jag när jag talar om integration, Sverigedemokraterna, mångkultur och förståelse. Den här diskussionen är dock väldigt intressant då vi försöker förstå varandras åsikter och ståndpunkter. Vi försöker inte fördöma varandra, klanka ner, dumförklara, utan bara förstå.

Jag är den som älskar mångkultur, som tycker att landet tillhör oss alla, alla ska vara vänner och leva i harmoni, så där naivt och kärleksfullt som Timbuktu. Samtidigt är jag noll socialdemokratisk när det kommer till integration- nej alla som flyttar till Sverige ska inte få bosätta sig var de vill, välja om de vill lära sig språket, välja om de vill arbeta eller inte. För då ser vi områden som Rosengård och Seved växa fram. Jag tror på hårdare regler från början, för att ordning och reda kräver regler och diciplin. Både från samhället och människornas sida. Hade varit underbart om man inte behövde regler och alla hade varit kloka människor som respekterar människor och samhälle men så är det ju inte.

Ja, jag brinner ikväll. Jag vill tillbaka till skolan och skriva på c-uppsatsen om SD. Jag vill arbeta med desa frågor. Jag vill skriva så fingrarna glöder och spruta idéer, förverkliga teoretiska lösningar, förändra, förbättra. NU.