Så var dagen här, dagen då jag sa tack och hej uttömd på energi till praktikplatsen som jag spenderat mycket tid på de senaste tre månaderna.

 

Jag har lärt mig massor, om mig själv, om vad jag vill och om kommunalt arbete, om olika sorters arbetssätt och fått möta massor av människor vilket både har varit svårt då jag är en lite tillbakadragen person men även har gjort mig mer social.

 

Nu i efterhand inser jag att det var ett misstag att jag trodde jag skulle klara av 56 timmars arbete i veckan under så lång tid. Jag har varit helt slut på torsdagskvällarna efter all koncentration som krävts under veckan och när jag väl piggnar till på fredagen är det dags för 2*12 timmarspass på Mosaik, vakna 13.00 på söndagen och inte bli människa innan jag måste sova kl 22.00 för en ny praktikvecka. Fredagförmiddag var den enda tiden i veckan när jag kände mig pigg.

 

Det har varit olika sorters trötthet, servitrisyrket gör en slutkörd i kroppen på ett smärtsamt men skönt sätt. Praktiken har gjort mig slutkörd i hjärnan så jag inte varit människa.

 

Jag är så glad att det är över och om jag kan ge råd till er alla så är det att inte sätta er i denna sits. Tack vare att jag alltid varit så trött har jag inte kunnat ge järnet. Sen kanske det är skillnad om man befinner sig på en så stimulernade plats att man ständigt får ny energi. Det visade sig under min praktik att det inte är detta jag vill, det kanske också gör att det krävs lite mer för att orka med. Jag är tacksam att jag fick komma dit och att de välkomnade mig som de gjorde. Och jag har producerat en 24sidig utvärdering om kvinnogruppen Kvinnor på Lindängen, det är jag stolt över.

 

Nu får jag leta mig vidare efter min plats i samhället...