Trädgårdsarbetet idag blev kort. Det regnade tyvärr så blev lite räfsning i mormor&morfars trädgård, morfar grillade i garaget och sen åt vi inomhus. Mysigt ändå :) Tyvärr blev jag lite sen vilket jag inte tyckte var hela världen, råkade försova mig en halvtimme (skulle ju köra en timme för att komma dit också, så stressade som fan för att hinna i rimlig tid). Detta blev till en diskussion under middagen. Varpå brorsan påpekar att jag inte gillar att ha fel och att det är en dålig egenskap. Ja visst fan är det så. Jag avskyr att ha fel och enligt mig själv har jag aldrig fel. Då menar jag aldrig. I alla situationer jag är oense med någon kan jag aldrig se att det är jag som har fel. Jag skulle vilja se det faktiskt, för att se hur det känns att be om ursäkt för något. Visst kan jag be om ursäkt, det gör jag ofta, men det är mer för småsaker. Men att på riktigt be om ursäkt.. men ärligt talat är det aldrig någon som sagt till mig att jag har gjort fel, riktigt konfronterat mig... så jag har aldrig haft en anledning till att säga förlåt på riktigt. Det kan vara min killkompis sedan många år tillbaka som klagar på mig ibland när jag inte hör av mig, då ber jag om ursäkt.. Eller när jag hade pms-ryck på D när vi var ett par, då fick jag pussa lite fötter senare hehe.

Men nu vill jag inte framställa mig själv som att JAG inte har några fel, jodå det finns det med. Det här handlar mer om när jag är oense med någon, bråkar med någon, har en dispyt osv. Då har jag aldrig haft fel.

eller hur var det nu....?