Intervjun idag gick bra, men jag mailade precis och tackade nej. Det var ett bra val som jag blev pushad till av min kära mamma. Jag vet innerst inne att det var rätt gjort. Jag vill inte ställa upp på skitvillkor. Denna dag präglas verkligen av uppgivenhet och oro inför framtiden. Jag står på en punkt där jag känner att jag gått fel utbildning, även om den varit så rätt för mig. Jag undrar hur jag ska få ett arbete när jag inte ens vet vad jag kan. Vilka konkreta färdigheter har jag? Det enda jag vet är att jag har massa teoretisk kunskap som jag inte vet hur jag ska omvandla till en fördel på arbetsmarknaden.

Jag vill inte ha jobb som jag inte vill ha. Missförstå mig inte, jag säger gärna ja till ett kortare arbete inom ex servicebranchen, men jag vill ju ändå kunna använda mig av utbildningen jag har gått. Fyra år liksom. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ärligt talat är jag livrädd för att vara arbetslös efter examen eller efter sommaren. Jag ser att jag tvingas säga upp min lägenhet, kan inte få pengar, vill inte gå till socialen. Aldrig livet jag går till socialen. Vad är det för ett sätt att börja sitt vuxna liv?? Jag dömer inte andra, men jag vill inte själv.

Jag har mailat min handläggare och frågat om jag kan få någon form av praktikplats utan ersättning medan jag går i skolan. Jag gör allt för att lära mig mer, allt för att inte behöva ta jobb med dåliga vilkor, allt för att inte bli arbetslös.

Jag kan inte tänka på skolan, jag känner mig så otroligt stressed-out just nu. Men jag tror ändå jag ska plugga en liten stund, det är min trygghet just nu.