Dagarna här har varit kaos.. Helt upp och ner.. Och just nu känns det bara så himla tomt, som ett tomrum, inte bara inom mig utan även runtom mig. Känns helt knas, som att livet överraskade mig att inte alltid vara så perfekt och vanligt. Kanske blev allt kaos för att händelsen inte bara påverkade mig utan allt som fortfarande rullade på.. Det känns jävligt konstigt nu, kan inte beskriva känslan.. Det känns som att jag inte lever mitt eget liv längre, på något konstigt sätt. 

Jag är känslig när det gäller små grejjer som att någon kanske råkade säga något som lät taskigt, att en film är sorglig eller att jag känner mig utanför.. För sådana saker kan jag känna mig riktigt låg och gråta.. Men när något verkligen händer då bara stänger jag av. och jag fattar inte det, för min logiska tanke ifrågasätter varje vaken sekund varför jag inte känner något. vad är det för fel på dig? Det är svårt att acceptera att jag fungerar så i svåra stunder, att jag bara stänger av mig själv på djupet och bara ytligt lever. Jag skrattar, jag äter, jag sover och lever på, som många andra inte gör när de känner sorg. Men jag gör det, jag fortsätter leva som vad det känns som ett tomt skal, men innuti är jag helt förvirrad.. För som jag sa så stänger mina känslor av totalt medan min logiska tanke nästan skriker åt mig att känna något. Det är bara min logiska tanke som funkar, som är orolig för vad jobbet ska säga när jag sa att jag inte kunde komma en timme innan jag började jobba, hur tentan ska gå när jag inte kunde plugga, hur Fia ska må när hon är ensam. De där konkreta bitarna tar jag. Jag på något sätt har en styrka, en försvarsmekanism inom mig som stänger av känslorna och ser till att livet fortsätter funka.

Men jag blir rädd, jag blir rädd för att jag inte visar känslor. Jag känner det ändå, jag känner tomheten, den är så påtaglig. Jag känner att sorgen finns där för jag är inte glad. Jag vill inte gråta, det är så himla jobbigt och gör så himla ont. När den lilla sprutan stacks in.. då kändes det som att jag skulle brista av känslor... och när jag packade upp de små filtarna ur tvätten och vek in de i garderoben.. Filtarna där hon aldrig kommer att ligga igen.. Då gör det ont.

Jag vill bara att tiden ska gå så mina sår läks, då kan jag börja känna efter igen och fälla en stillsam tår..