Kollade nyss på dokument inifråns "säljsekten" som handlade om hur säljare behandlas på the phonehouse. Blev arg och förundrad och känner att från och med nu kommer jag inte gå omvägar förbi deras tält eller stånd, jag kommer bara säga nej och sen är det bra med det. Inte för att straffa de som säljer, det är synd om de som utnyttjas men för att kanske visa ett avståndstagande till deras chefer, för fy fan hur cheferna behandlade sina anställda. Nästa vecka handlar det om servicebranchens arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Jag har alltid trivts på mina arbetsplatser men jag kände ändå en viss deppighet när jag såg programmet.. För servicebranchen är, samtidigt som det är otroligt kul, ändå jobbigt med långa pass och få pauser och det är något som, för mig, blir för jobbigt i längden. Jag tänker att jag har en kandidatexamen nu, pluggat i tre år och studieskuld på hundra tusen... Jag vill hitta ett jobb inom mitt område. Varför känns allting så meningslöst när jag tänker på det? Jag brukar sällan låta pessimism ta över känslorna utan hålla mig positiv.. Men det är så svårt att ha läst något som man sedan bara undrar hur fan man ska få jobb efter. Med en lärare som själv sa att det är skitsvårt för IMERister att få jobb och jag vet att vi konkurrerar med socionomerna som redan har foten inne på den typen av jobb som vi vill ha.

Jag tvivlar verkligen på mina färdigheter, för jag har fått mycket teoretisk kunskap om hur man kan se på olika samhällsproblem, hur man kan tackla kulturella/rasistiska/segregationsbetingade problem men jag har ingen aning om hur jag omvandlar den kunskapen så att jag kan dra nytta av den i ett konkret arbete. Att vara smart och klok kommer man väl inte så långt med? Jag känner mig verkligen uppgiven utan att ens ha försökt söka jobb. Antar att det enda jag kan göra är att koppla på ett självförtroende, ett leende och skriva världens kick-as ansökan.