Denna historian är både "Såå sofie" samtidigt som inte alls "Sofie". Jag är inte den som brukar stå i rampljuset, säkert mest för att jag inte heller vill det. Haha men idag blev det lite annorlunda än vad det brukar....

Jag står på Helsingborg C, nere på perrongen och väntar på tåget. Det kommer fram en full alkis och börjar prata. Förvånar mig ej för främlingar, speciellt konstiga sådana, börjar alltid prata med mig. Jag har inte heller hjärta till att bara gå ifrån honom, eller att vara otrevlig heller, avskyr att se när människor blir behandlade som luft. Så jag ville gå, försökte skicka telepatiska signaler till folk som gick förbi "rädda mig! hallå?", men förgäves. Samtidigt kunde jag inte gå för jag ville inte vara elak mot honom. Så börjar han prata om Elvis och börjar sjunga för full hals!

Jag bara stod där och log. Kunde väl inte direkt se sur ut, tänkte bäst att le och se ut som att jag är road av situationen i alla fall. Jag tittar rakt fram då mannen står till sidan av mig. En kille på andra sidan står och fnissar och skrattar för sig själv, för de hörde det dit. Alla där under jorden hörde. Tittar mot mannens håll, som står typ en meter från mig och ser hela perongen glo på oss. Kändes verkligen som en evighet att stå där och få privatkonsert.



Om det inte vore för den där killen mitt emot som skrattade, vilket fick mig att tycka det var roligt så hade jag nog velat sjunka genom jorden när han stod där och sjöng kärlekslåtar medan alla runt om stirrade.

Haha, sånt händer aldrig mig. Det finns folk man känner som alltid är med om action och konstiga saker. Nej, har inte varit med om speciellt konstiga saker. Som sagt, det enda jag är med om är att alla pratsugna främlingar vill prata med mig.

Thats a story to remember