En tanke.. Varför finns det inget mellanting i solidariteten mellan blått och rött?

Jag vill inte att alla ska ha det lika bra, fast vissa kämpar och andra inte. Jag vill inte att vi alltid ska låta människor göra exakt som de vill ; lär er svenska om ni vill, flytta till ett invandrartätt område om du är ny i Sverige om du vill, plugga inte om du inte vill, det går bra att få bidrag, jobba inte om du inte vill.

Men jag vill å andra sidan absolut inte att vi inte ska ha någon solidaritet alls; låta riktigt sjuka personer jobba, låta utsatta människor leva på marginalerna och låta människor tjäna pengar på att föda upp och flå levande varelser.

Varför känns det som att jag antingen måste vara 100% individualist eller 100% solidarisk? Jag vill ju liksom ha ett regerande parti som har ett stort hjärta och mycket solidaritet, men som samtidigt har regleringar så att människor inte utnyttjar solidariteten. Det är väl egentligen så man lär sig att vara själv?

Kanske lite sån jag är. Jag har ett stort hjärta och medlidande för de som har det mindre bra eller djur som rent ut sagt lever i helvetet, men jag är inte så snäll så att folk kan utnyttja mig.

Jag vill ha något LAGOM.