Har skrivit det i bloggen för ett bra tag sen men ja, jag lider utav något som jag skulle vilja kalla för telefonfobi. Jag gillar inte att prata i telefon och jag kan bli lite till rejält nervös när jag blir uppringd. Om det är någon som inte brukar ringa mig blir jag lite nervös för jag undrar varför personen ringer. Chansen är liten att jag svarar. Om det är ett nummer jag inte känner igen eller privat nummer blir jag väldigt nervös och typ minimal chans att jag svarar.

Det är faktiskt jävligt jobbigt att känna denn känsla. Jag tror jag är rädd för att det ska vara någon jobbig typ som man inte kan skaka sig av med. Jag är inte den som bara kan lägga på luren. Det jobbigaste med detta är att jag inte vågar säga till någon att jag inte vågar svara när de ringer. Jag kan säga att jag har telefonfobi men vågar fan inte erkänna att jag inte vågar svara när personen i fråga ringer. Det låter ju så dumt? Hur förklarar man det liksom? Det känns som personen kommer ta illa upp eller tro att jag är dum i huvudet. Jag blir nervös när det är kompisar jag aldrig pratat med i telefon. Jag tycker ofta det sker missförstånd genom luren för man ser inte ansiktsuttryck och kan missförstå tonen eller skämt osv, dessutom har jag personligen problem med att tajma så man inte pratar i mun på varann haha. Nej, jag avskyr det.

Det är ett jävla nummer som ringt de senaste dagarna och det visade sig att det var från Mediamarkt (kollade upp det på eniro). Sånt tycker jag är jobbigt för jag vet inte varför de ringer gång på gång och varje gång blir jag mer nervös och mindre engagerad att svara.

Nej, detta är faktiskt en sjukt jobbig fobi. Tack och lov att jag åtminstone kan ringa upp. Då känner jag mig i kontroll så jag kan oftast ringa upp folk om det inte handlar om något jobbigt samtal. De flesta av mina vänner kan jag prata med men inte om det gäller något jobbigt samtal.

Jag vet att enda sättet att ta bort fobin är att öva öva öva. Men jag vågar ju inte öva?