utsago från en djur"vårdare"
Som utbildad djurvårdare och före detta arbetare på svenska grisfabriker vill jag ytterligare öka kunskapen om grisens instängda liv.
Där, bakom betongväggarna, finns en verklighet som för de allra flesta av oss är osynlig. De hundratals liv jag dödade och sysslorna jag utförde på grisfabrikerna vill jag nu synliggöra och på detta sätt betala tillbaks för allt lidande och död som mitt arbete bidrog med och som än i dag fortgår.
Arbetsuppgifterna var att se vart min insats gav mesta möjliga vinst till ägaren av fabriken. En grismammas 15 kultingar innehåller individer som är svaga, har medfödda missbildningar, ledinflammationer och diarréer. Mitt ”djuröga” var viktigt för de hundratals liv jag dödade för att se vem det var värt att lägga medicinering på.
De grisbarn som mitt tränade ”djuröga” bedömer som ej värda att lägga resurser på tar jag i deras lena ljusrosa bakben och slår mot betongväggen. De glansiga ögonen trycks ut från det lilla huvudet och rött blod rinner ur barnets mungipa. Avlivningsmetoden utförs tills barnet är två till tre veckor gammalt, då dödas hon istället med bultpistolens skott genom pannbenet. När grisen är tre till fyra månader gammal benämns hon som ”slaktsvin”. Dessa individer lever i kala betongboxar med järnrör upptill. De har nu en vikt på 80 kg och är instängda med nio artfränder i varje box på tolv kvadratmeter liten yta. En del av dessa tolv kvadratmeter betonggolv består av järnrörsgolv över en gödselränna. Dessa kännande individer har djurvårdarens uppmärksamhet under några få minuter per dag. Under denna knappa tid skrapas boxen tom på kiss och bajs som ska ned till gödselrännan. En skopa spån slänger jag över deras kroppar. Spån som i deras torftiga vardag snabbt bökas slut. Kroppar står och ligger tätt packade. Betongboxar som bedöms nödvändiga att klättra in i för att skrapa bort avföring blir till ett trångt pussel när jag tränger mig in mellan dessa varma och nyfikna liv. Ett så kallat liv i en kal betongbox som tar slut vid sex månaders ålder¸ efter slaktbilens transport till ett slakteri, gasning och uppskärande av sin halspulsåder. Slutligen finns deras kroppar välförpackade i våra matvarubutiker redo att avnjutas till middag.
och snälla, tro inte nu att andra djur har det bättre.
Där, bakom betongväggarna, finns en verklighet som för de allra flesta av oss är osynlig. De hundratals liv jag dödade och sysslorna jag utförde på grisfabrikerna vill jag nu synliggöra och på detta sätt betala tillbaks för allt lidande och död som mitt arbete bidrog med och som än i dag fortgår.
Arbetsuppgifterna var att se vart min insats gav mesta möjliga vinst till ägaren av fabriken. En grismammas 15 kultingar innehåller individer som är svaga, har medfödda missbildningar, ledinflammationer och diarréer. Mitt ”djuröga” var viktigt för de hundratals liv jag dödade för att se vem det var värt att lägga medicinering på.
De grisbarn som mitt tränade ”djuröga” bedömer som ej värda att lägga resurser på tar jag i deras lena ljusrosa bakben och slår mot betongväggen. De glansiga ögonen trycks ut från det lilla huvudet och rött blod rinner ur barnets mungipa. Avlivningsmetoden utförs tills barnet är två till tre veckor gammalt, då dödas hon istället med bultpistolens skott genom pannbenet. När grisen är tre till fyra månader gammal benämns hon som ”slaktsvin”. Dessa individer lever i kala betongboxar med järnrör upptill. De har nu en vikt på 80 kg och är instängda med nio artfränder i varje box på tolv kvadratmeter liten yta. En del av dessa tolv kvadratmeter betonggolv består av järnrörsgolv över en gödselränna. Dessa kännande individer har djurvårdarens uppmärksamhet under några få minuter per dag. Under denna knappa tid skrapas boxen tom på kiss och bajs som ska ned till gödselrännan. En skopa spån slänger jag över deras kroppar. Spån som i deras torftiga vardag snabbt bökas slut. Kroppar står och ligger tätt packade. Betongboxar som bedöms nödvändiga att klättra in i för att skrapa bort avföring blir till ett trångt pussel när jag tränger mig in mellan dessa varma och nyfikna liv. Ett så kallat liv i en kal betongbox som tar slut vid sex månaders ålder¸ efter slaktbilens transport till ett slakteri, gasning och uppskärande av sin halspulsåder. Slutligen finns deras kroppar välförpackade i våra matvarubutiker redo att avnjutas till middag.
och snälla, tro inte nu att andra djur har det bättre.
Kommentarer
Postat av: Mia
oh nej.. fy i helvete. Jag kunde verkligen inte läsa hela.. jag klarar inte de. Vi måste göra ngt åt detta asså!!!!! faaaaaan.. om alla bara kunde.. oohh, vet inte. :'(
Trackback
