Ett utdrag ur min praktikrapport, där jag skulle utvärdera min anställningsbarhet i framtiden. Ibland överträffar jag mig själv, jag låter så klok att jag tror jag ramlar baklänges.

Som jag skrev tidigare så anser jag att jag har en väldigt bra grundkompetens från min IMER-utbildning. Denna kompetens består i en allmän tolerans och förståelse för människor från andra kulturer än min egen. Jag är medveten om att min uppfattning är högst subjektiv och att det därför inte går att värdera ”rätt” och ”fel” vad gäller vanor, normer, traditioner eller livssyn i andra kulturer. Att ha detta som grund känns positivt när det gäller att arbeta med integration, som jag vill göra. IMER har även gett mig inblick i den problematik som kan uppstå i ett multikulturellt samhälle och hur man kan göra för att motarbeta detta. Jag har också lärt mig att detta är något värt att tala om och inte något vi ska sopa under mattan. Jag tror att om man ser människor som invandrat hit som offer eller som lite mindre kunniga, är det lätt att ”tycka synd om” och förklara deras beteende endast utifrån objektiva omständigheter istället för utifrån subjektiva val. Då kan det bli så att man inte vill ta itu med problemen för att det är synd om människorna på alla sätt och vis och att man känner att man måste trippa på tå kring dem, så som det finns en del politiska partier som gör, enligt min åsikt. Om man istället ser oss alla som likvärdiga människor, ingen är offer utan vi alla är människor med val, då tror jag att det är lättare att lösa de problem som faktiskt uppkommit i vårt samhälle med ökade sociala klyftor mellan svenskfödda och utrikesfödda, ökad kriminalitet och utanförskap. Det är lättare att arbeta med en fråga om man inser att alla bidrar till problemet.

Det viktigaste jag bär med mig är kunskapen om att kultur är något väldigt flytande och något socialt skapat som kan omskapas flera gånger under ens liv. Vad kultur egentligen är, är svårt att sätta fingret på och är högst subjektivt. Vi är alla individer och det går inte att gruppera oss utifrån folkgrupper eller kulturer, då jag anser att variationen är så stor att det till slut skulle vara tusentals minimala grupper om man verkligen analyserade kulturella likheter. Det går alltså inte att säga vad som är svenskt eller danskt, utan det är en högst subjektiv fråga och i botten är vi alla individer och samtidigt har vi alla olika erfarenheter, bakgrund, vanor, normer och tankesätt, oberoende på var vi är födda. Dessa personligheter eller kulturer är som sagt föränderligt och vad vi väljer att definiera oss som, som människor är upp till var och en. Denna personliga insikt är väldigt betydelsefull för mig och jag tror att detta tankesätt är viktigt i arbete med integration.