Denna helg har bestått av väldigt dåliga stunder - tjafs och bråk och sånt jobbigt skit rent ut sagt, men nu känner jag på mig att allt det är som bortblåst. Det jag har lärt mig genom att prata ut är att jag tar vissa saker och tolkar på ett visst sätt rent automatiskt, även om det inte alls stämmer. Om han gör X så betyder det Y. Men det handlar inte om vem som har rätt eller fel utan om att våra erfarenheter gör att vi handlar och tänker och tycker på det sätt vi gör. Bara för att han gör X betyder inte det Y. För honom så betyder det något helt annat eller ingenting alls, för att bara för att det är en stor grejj för mig och jag lägger vikt vid det så betyder inte det att det är en stor grej för honom.

Om jag kan fortsätta att tänka såhär så kommer jag kunna undgå alla möjliga tjafs. Men det kommer jag förmodligen inte kunna för jag uppfattar ju världen, människors beteende och agerande på Sofie-vis, det är min sanning och jag tror automatiskt att alla andra också lever i min värld, där X betyder Y och Y betyder E. Sen har jag förmågan att alltid tro att människor gör saker av elakt uppsåt, av uppsåt att såra mig, det är jag himla duktig på förstår ni.

Jag önskar verkligen att jag kunde sluta tänka så himla misstänksamt hela tiden, alltså att människor, speciellt de jag tycker om, gör och handlar på ett visst vis på grund av negativa anledningar. Jag borde tänka positivt, som "varför skulle de tänka så, de älskar ju mig?".

Nu ska jag försöka starta om igen efter dessa jobbiga dagar och bara vara den bästa flickvännen till den bästa pojkvännen, för vi är så himla perfekta tillsammans.