Plugget igår gick superbra, vi tänkte verkligen i samma banor, vilket underlättar väldigt mycket. Kunde dessutom prata fritt med varann som om vi arbetat tillsammans förr, fast vi knappt känner varann. Ska fortsätta ensam idag.

På kvällen sen var det ju en liten skönhetskväll hos Malin. Vi testade ansikts scrub, moisturizer, serum med vitaminer och ögongelé samt en ögonsalva som stramar upp rynkor. Dessutom testade vi scrub och salva för händerna som gjorde de otroligt mjuka. Och sminkborttagning testade vi först. Det kändes väldigt skönt i huden, som att man var en ny människa. Dock köpte jag inget, det var verkligen inte min priskategori. En sak kostade runt 300 kronor. Så länge jag är snygg kommer jag inte lägga en förmögenhet på skönhetsprodukter. Oftast finns det ju bra grejjer för mindre pengar, ex på apoteket eller oriflame, funkar nog lika bra. Men de säger ju att det är nu man ska ta hand om sin hud för det är nu som bestämmer hur den kommer att se ut senare i livet.. Men man tar nog hand om den lika bra med apotekets produkter.

Hon tjejen som var där och presenterade var väldigt snygg och såg fräsch ut, snygg kropp och fint hår - allt liksom. Sen satt vi och pratade lite fritt och då kom det fram att hon haft anorexia i mer än tio år. Nu var hon så frisk hon kunde bli, men hon led av det från hon var 13, ja fram tills i min ålder borde det bli då. Då tänker jag på hennes ungdom som är som bortblåst. Hon kan aldrig få igen den tiden i nian eller när man börjar på gymnasiet, eller när man närmar sig studenten och känner sig så vuxen.. Hon kan liksom aldrig få allt det som många andra har upplevt, med kärlek, vänner, skvaller, utekvällar, resor och så vidare. För hon låg för det mesta inlagd på en klinik eller något sjukhus. Då ser man vad skönhet kan göra med en. En längtan efter att bli smal som går så fel så hela ens ungdom blir förstörd av anorexi och självskadelseproblem. Bakom den vackra fasaden fanns något väldigt olyckligt. Jag är så glad att jag klarat mig från den sjukdomen. Har aldrig någonsin tänkt på min vikt, förutom nu sedan nyligen (och det är verkligen inte hela världen, är bara rädd att gå upp mer i vikt!). För det har inte att göra med hur smal man är, man kan vara supersmal och alltid bry sig om vad man äter och vad andra tycker om ens kropp, skitjobbigt måste det vara! Visst hade jag andra komplex i tonåren, kanske de flesta har något som de tycker är jobbigt, men det är skillnad med vikt eftersom det är så kopplat till mat, som är basen för vårt liv. Vikt tänker man på hela tiden, när man ser sig i spegeln, när man äter, när man hör talas om mat, när ens umgänge vill äta något onyttigt osv. Andra komplex kommer nog ofta bara fram just i vissa tillfällen.

Jag har verkligen haft ett underbart liv! Det finns vissa saker som varit svåra men de är peace of cake om man tänker på hur vissa andra haft det. Trots jobbiga saker har jag alltid kunnat leva normalt, vilket är det viktigaste!