Just nu så bara snurrar allt i huvudet på mig. Jag behöver verkligen sömn. Elmi påminde mig förut om att det är sista dagen att ansöka om vårens kurser imorgon! PANIK! Hade helt glömt det. Vi ska nämligen ha valbara kurser nästa termin också, och då kan man välja praktik halva terminen, vilket jag vill.

Då skulle jag nu hitta en annan kurs på 15 poäng, alltså den andra halvan av terminen. För det andra så fanns det nästan bara kurser som var över hela terminen, eller kvällskurser som var halvfart, men ändå över hela terminen. Det kommer bli svårt att praktisera och plugga samtidigt!! Nu till den första anledningen till att det var svårt att hitta rätt...

Det var svårt att ens hitta någon jag ville läsa. Förut var jag helt bestämd om vad jag ville jobba med - integration, helst i projekt och helst med ungdomar. Men det känns som jag har sett en sida av människan som är sjukt otrevlig. Jag har sett det senaste året hur människan verkligen behandlar djur som piss och jag är verkligen en äkta djurvän, vilket ibland har känts ensamt och hopplöst i detta samhälle som existerar idag. Människor ser djur som varor och många har verkligen en ond sida i sig, "vaddå ägg från burhöns, vem bryr sig om de spenderar hela livet i en trång bur? bara jag får ägg".

Jag har också hört mer och mer om människor som inte vill integrera sig, som flyttar hit men ger fan i att lära sig språket, ger fan i att försöka få ett jobb, snackar skit om svenskar, vägrar låta sina barn gifta sig eller ens dejta en svensk.... och jag är så jävla trött på det, om jag ska vara ärlig.

jag är så jävla trött på människan. jag vet att detta låter hemskt och jag vill inte förlora hoppet om människans godhet, men ibland är det så mörkt. Jag bara känner en så stark avsky mot de människor som bor här, men ändå föraktar oss, våra lagar, regler, traditioner - det gör mig förbannad. Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle där vi alla lever tillsammans utan stämplar om var man kommer ifrån, som vänner och där det finns en öppenhet för varandras kulturer så att det till slut smälts ihop till en vacker blandning. Det funkar ibland. Ibland känns det verkligen som att det har lyckats, men om man tittar på Malmö så har det verkligen inte det.

Rosengård är ju ett exempel på stor brist på integration, där vissa kastar soporna ut genom fönstren, kastar stenar efter brandmän och polis osv, osv. Bara för att jag vill ha mångkultur så är jag inte ett dugg mer accepterande än de som inte vill ha det, när det gäller människor som kommer hit och inte respekterar våra regler- ex. sopsortering, att vi har ett fritt samhälle där tjejer, TACK OCH LOV, har fria viljor, att man inte ska se myndigheter som någon slags gratisbank och att vi faktiskt respekterar polis och brandmän sjukt mycket.

jag är så förvirrad och den här entreprenörskapskursen har inte gjort saken bättre. Vad vill jag med mitt liv? jag vet inte just nu och det är sjukt svårt att känna motivation inför nästa termin. Ska jag tillägna mitt liv för att kämpa för djur? Ska jag göra det som jag har fått idé om genom entreprenörskapslinjen? Ska jag försöka reda ut den segregationssoppan som finns i samhället? om inte för idioternas skull, så för min och allmänhetens skull? Förut ville jag arbeta för att hjälpa de som inte lyckats integrera sig, men kanske jag ska se det som att jag hjälper oss andra istället?

Det är fritt fram att tycka och tänka vad ni vill om detta inlägg, för jag vet att där är sjukt mycket åsikter och ni håller säkert inte med om ett dugg av dem. Jag bara skriver hur jag känner och ni kanske kan tänka er in i situationen?