Ikväll har vi varit hos kusinen och firat hennes 18-årsdag. Trevligt!! Spelade lite kubb och ätit god tårta. Som brorsan sa till hennes mamma "Ja jag hörde att jennie gjort tårtan?.... eller hon kanske bara tog äran för den?". Haha. God var den! Så nu är alla kusinerna stora.. tror mormor får lite ångest hehe, snart inget barnbarn kvar i denna lilla håla.. Vi ska nog ut o äta och dricka drinkar med dem nu i sommar eftersom vi alla nu är 18 (förutom My som ändå bor åt helsike tyvärr) så det blir nog kul :D Brorsans förslag.

Tänkte berätta lite angående anledningen att jag tvekar att avliva Shelly. Saken är den att marsvin är otroligt svaga djur som normalt sätt bara lever mellan några timmar upp till max några dagar, typ 2-3 när de är sjuka.. Att ett marsvin ska kunna vara sjuk så länge som hon varit nu, cirka 9 veckor, är fan nästan omöjligt. Därför tror jag att hon vill klara det. Hon hade kunnat ge upp och somna in, det tror jag verkligen hon hade kunnat.. Kanske kärleken till mig och Lillan är för stor..

Shelly har överlevt så sjukt mycket! Först fick hon grå starr på ögonen, sen skadade hon sitt öga och chansen fanns att vi var tvugna att avliva om inte ögat blev bättre av pencilin, vilket det blev!! Senare fick hon blod i urinen och som tur var fanns det inga njurstenar för en operation klarar marsvin sällan, så då hade avlivning varit bättre (enligt veterinären) men det var en infektion som hon fick pencilin för. Nu blev hon förkyld den 25 april och kunde knappt andas, men klarade natten. Vi fick pencilin, som det var 50% chans att magen skulle klara, annars skulle tarmsystemet slås ut, men hon klarade det! Två kvällar kunde hon inte andas av förkylningen, men vi satt med ångbad tills täppan släppte. Veterinären sa att det är svårt och sällan som marsvinet får tillbaka matlusten när de väl tappat den, som hon gjorde under förkylningen. Men hon kämpar på ständigt! Hon försöker äta grönsaker (nosar och smakar) varje måltid fast hon inte vill ha och hon äter massvis med havre, eftersom det är det enda hon vill ha, förutom lite torrfoder. Nu har hon skadat tassen men hoppar omkring på tre ben istället för att lägga sig ner. Hon kämpar. Och jag älskar henne så otroligt mycket. Visst är det själviskt av mig. En annan person hade antagligen inte försökt rädda henne eller hade de avlivat henne direkt när hon slutade äta.. Kanske en person som inte brytt sig eller orkat ta hand om sitt marsvin, eller en person som ansåg att döden var bättre för marsvinet. Jag bryr mig om Shelly och jag vill inte att hon ska lida, men jag är sjukt rädd att göra ett misstag. Om hon kan leva ens 2 veckor mer utan avlivning så vill jag ha henne de två veckorna. Jag tror faktiskt att hon vill leva med oss den sista tiden, tills hon själv ger upp kampen. Den dagen jag märker att hon verkligen lider på så vis att hon bara ligger ner och inte visar intresse för varken mig eller Lillan eller har någon fysisk skada som jag ser gör ont så kommer jag nog att hjälpa henne till andra sidan..

Shelly är en familjemedlem och min allra bästa vän och jag tror aldrig någon älskat mig så som Shelly älskar mig. Hon har varit min flicka från dag 1! Vi har klarat allt tillsammans, när hennes första kamrat dog var hon så ledsen men vi var med varandra hela tiden... och för att inte nämna alla de liv hon har förbrukat genom att överleva allt hon gått igenom. Jag kan bara inte ta beslutet att döda henne.. Hon kan inte prata, jag vet inte hur hon känner, men så som jag känner henne så tror jag inte att hon är redo att ge upp än...


Vi år 2006, efter hennes kamrat gått bort. Chica ♥