Nu är det den sista juni. I slutet av juni skulle M flytta. Jag ser det som en lättnad nu, att slippa risken att springa på henne på stan eller någon annanstans. Skönt nog har vi sluppit det sen vi slutade vara vänner. När hon sa till mig att hon skulle flytta var jag så jävla ledsen.. Hon med.. Jag vet inte om det var ödet att det skulle sluta såhär. Typ bättre att hon sårar dig rejält så att du kan vara sur på henne än att hon flyttar och du ska sakna henne tills ni glider från varann. Typ bättre snabbt och smärtsamt än utdraget och lidande. Eller något. Det var bara en teori. jag tror på ödet nämligen. Men isåfall undrar jag nog lite varför vi egentligen skulle ha träffats alls.... var det någon slags läxa?

Det var ju lätt ödet att vi ens träffades för hon skickade sms till fel Sofie och vi bestämde oss för en fika. Det klickade direkt och vi började umgås jättemycket. Vi kunde snacka nonstop, gillade att shoppa, fika, var båda lika "på" när det gällde att hitta på saker, gå ut och festa, ha tjejkvällar, bowla, shoppingdagar - ja allt sånt kul. Vi hade megakul ihop och vi skrattade ihop som bara bästisar kan göra. Det kändes skönt att ha en nära vän som man kunde åka hem till en fredagkväll och bara sitta och snacka med och ändå ha superkul. Vi kunde snacka om allt och jag stod bakom henne när hon dumpade sin kille...

Vi åkte till London ihop och hade så sjukt roligt, speciellt den dag när vi var själva och var ute typ 8 timmar och bara shoppade! Vi var så jävla trötta i slutet av dagen att vi skrattade åt allting. Hon skrattade åt en brud som frågade om vägen ut från en affär men sen var vi själva tvugna att fråga för att vi inte heller hittade ut. Vi drack massa kaffe på starbucks och åkte tvåvåningsbussar.


Jag trodde det vi hade var äkta vänskap, det var så det alltid verkade. Jag stöttade henne när hon var ledsen och lyssnade på henne när hon var glad och kär. Vi gjorde saker för varandras skull, så som vänner ska göra. jag började verkligen lita på henne, få in henne i mitt hjärta och det är inte lätt att få en plats där! hon gjorde mig lycklig helt enkelt. Jag vet inte varför det slutade med att hon svek mig, det kommer jag väl aldrig få veta. jag vet inte om allting var ett spel från hennes sida, jag vet inte vad hon egentligen tyckte och tänkte och kände och jag vet inte varför hon inte kämpade om jag nu var hennes bästa vän, som hon sa.

farewel..