Jag är otroligt rädd för nyårsraketer. Jag älskar de, men varför kan inte människor vara försiktiga med dem? Förra året åkte en raket rakt mot mig och mina vänner och i år smällde en precis framför mig. Allt jag såg var rosa och gröna bollar. Jag fick panik. Jag sitter och gör läxan nu och hittade denna text i boken, som beskriver det jag är så rädd för...

Jag ville inte att någon annan... skulle veta hur jag kände första gången jag såg mig själv i spegeln. Men inte ett ljud kom över mina läppar, jag började inte gråta och jag skrek inte av förfäran när jag såg mig själv.  Jag kände mig istället stum och tom. Den där figuren i spegeln kunde väl ändå inte vara jag. Inom mig kände jag mig som en vanlig, lycklig, frisk människa, inte ett dugg lik den där spegelbilden! Förvirringen och paniken över vad jag fått se stuvades i och med detta undan djupt inne i mig; före lång tid framåt kunde jag möta denna sanning endast i ensamhet.

Om och om igen glömde jag bort vad jag sett i spegeln. Det kändes som om den inte hade något med mig att göra, den var liksom bara en förklädnad. Men det var inte den sortens förklädnad eller utklädnad man tar på sig frivilligt, för att vilseleda andra om sin identitet. Min förklädnad hade blivit påtvingad mig utan mitt medgivande eller kännedom, ungefär som det händer i sagor, och det var nu jag själv som blev vilseledd beträffande min egen identitet. Jag stod där med min kvardröjande, romantiska bild av mig själv som en av lyckan gynnad person för vilken allting var möjligt, men såg nu istället en främling, en liten ynklig, ful krake med ett ansikte som, ju mer jag stirrade på det, fick en alltmer plågad uppsyn och rodnade av skam. Varje möte med min spegelbild kändes som ett slag i ansiktet.

- K B Hathaway, The locksmith