Satt precis och tittade runt lite och kom in på en blogg skriven av en 20-årig tjej med cancer. Det sista inlägget skrev hennes mamma och hennes pojkvän http://therealcolombo.blogg.se/ då hade hon gått bort.. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att mista en pojkvän, bror, mamma eller pappa. Inte ens mormor eller morfar. Det måste vara det hemskaste som kan hända en.

Men det kommer ändå hända? Alla kommer vi att gå bort.... men frågan är bara vem som gör det först. Döden känns så overklig.... som om den inte är en del av mitt liv. Kanske för att jag är så otroligt bortskämd. Den enda själ jag älskat som försvunnit ifrån mig är min Chica, mitt marsvin. Jag kan fortfarande drömma om henne och sakna henne. Få en klump i halsen av att tänka på henne.. Jag hade aldrig varit med om döden och det var svårt för mig att uppleva den.. 

Jag hoppas att jag fortsätter att leva förskonad från dödens närhet. Jag vill bara leva utan bekymmer och det har jag i stort sett lyckats att göra i 20 år. Det finns bara ett bekymmer jag haft i mitt liv, en enda motgång. Alltså något som är värt att kalla motgång. Man klarar det mesta... problem är inte problem förrän man definierar de som ett.

Jag är så glad över livet just nu och känner en sådan tacksamhet. Jag känner också starkt för Maddes pojkvän och familj och alla hennes vänner.

Puss från mig denna kväll

 Jag tror detta är mitt livs lyckligaste ögonblick. Inget kan jämföras med denna plats, med känslan den framkallar eller friheten som finns där.