Jag läste nyss ett inlägg om otrohet i en killes blogg. Det gav mig en massa tankar. Så nu tänkte jag ge min inersta tanke om detta och sen kanske ni också vill säga vad ni tycker? Jag skulle uppskatta att höra andras tankar och erfarenheter.

Min högsta rädsla är att min pojkvän ska vara otrogen. Varför är jag rädd för detta? Jag har aldrig varit med om det, men ändå ser jag hela tiden chanser till det... Förstår ni vad jag menar? Vad jag vet så har han aldrig varit otrogen, snackat med någon bakom min rygg, tagit någons nummer, raggat på någon, suttit och pratat med någon på krogen för länge..., alla de sakerna som jag oroar mig för. . Jag försöker ofta klura ut varför jag tänker på det, varför jag är så rädd för det... Så fort han ska ut så blir jag orolig, så fort alkohol dyker upp i bilden...

Jag funderar på om det kan vara för att jag blivit sviken många gånger, inte av killar endast, men liksom sviken rent tillitsmässigt av både vänner och killar. Lögner, svek, lurendrejjeri. Är det detta som satt spåren? Jag har brist i min tillit...  men kan vänners svek sätta spår i mitt förhållande också? Ingen aning. Grejjen är att jag förut kände ett antal killar som var otrogna mot sina flickvänner, som hade hemliga mailadresser, hemliga tjejkompisar, som till och med ville ha mig, fast de hade flickvänner. De ville både ha kakan och äta upp den samtidigt, men det kan man ju inte.. Eller? Så vitt jag vet så har de alla kommit undan med det.. En av de är fortfarande tillsammans med sin tjej.. Men om han ville ha mig för två år sedan måste han ha raggat på fler sedan dess? Och jag var bara tjejen som jobbade i affären där han skulle köpa en tröja.. Hon kunde inte ens låta honom gå o köpa en tröja med sin kompis utan att han raggade på någon annan. Nog om honom och de andra. 

Dilemma. Jag undrar om det är detta som gjort mig orolig? Nej, det tror jag inte. De var ju inte ens bra killar framför deras flickvänner, så såå orolig behöver jag inte bli sålänge jag inte haft ett svin till kille. Någon som har en massa brudar på msn och konstiga nummer i telefonen eller som typ inte svarar när man ringer.. Och det har jag ju inte :) Min älsking är ju extra-ordinär, som en underbar efterrätt med hemligt recept... Grejjen är den att förr litade jag på alla. Jag var riktigt blåögd. Sen var det som att allt fuckade sig samtidigt.. Jag tror faktiskt att det är det som har gjort att jag inte litar på människor längre. Alla jag trodde brydde sig visade det motsatta. Det sägs ju att hårda saker sitter i längre än snälla. För min pojkvän gör ju allt för mig, vi är bästa vänner, han är den mest romantiska som finns, vi är som öppna böcker för varann, så varför kan jag inte tänka på det istället för att tänka på de dåliga sakerna? För att det finns något som heter ärr. Ärr i hjärtat och tanken "jag ska aldrig mer lita på någon, hur fan kunde jag vara så dum?" som dök upp gång efter gång efter gång, denna tanke finns kanske kvar i mig. Jag är rädd för att lita på honom helt ut för att de jag älskade svek mig.. 

Min största rädsla i hela världen är att bli sviken av honom. Jag vet bokstavligen inte vad jag skulle göra. Jag har byggt hela min framtid kring just den människan och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Jag bara vet att han är den för mig, min andra halva. Det jag önskar nu är bara att jag kan släppa rädslan att förlora honom, rädslan att bli sviken.. Hur släpper man den rädslan? Går det??