Denna onsdag har varit omtumlande, skulle jag kunna säg.. Var och fikade med Madu en lång stund, den biten var trevlig :) När jag kom hem åkte vi till mormor&morfar (jag och brorsan) för att diskutera mamma&pappas julklapp och lite annat. Mormor har inte mått så bra på sistone, så jag vill hälsa på henne såklart. Ska med de till stan på måndag också, ska hjälpa henne köpa något till morfar.

Jag antar att jag bara funderat på hur olik jag är från resten av släkten. Känner mig väldigt annorlunda alltid när jag är i närheten av dem. Inte kul. För de sakerna som gör att jag känner mig annorlunda är egentligen sakerna som jag är så stolt över. Så det blir lite knas. Där ser man hur de nära påverkar en.. De sidorna som är bra med mig, sidor som jag skulle vilja påstå att de saknar.. för det är ju faktiskt bra grejjer.. , gör att jag känner mig annorlunda och lite utanför. De som är mest "stjärnor" i släkten är de personerna som inte har spec. planerade eller målmedvetna liv. Jag känner att de "hyllas" för någonting som man egentligen inte ska hyllas för.. Det är svårt att beskriva, men jag tycker inte det är kul. Jag tycker det är fel.. Har hur mycket som helst att säga, så mycket jag vill få ut från hjärtat... men kan inte och vill inte skriva ut allting. Har ni känt den känslan? Att ni känner er annorlunda er familj? Er släkt?

Som tur var så hade jag min pojkvän som tröstade mig i luren.. som fick mig att må bättre för att jag vet att han känner samma. Eller mycket mer. Beror kanske på hur känslig man är. Men han är i alla fall guld värd. Jag kan säg allting till honom och han säger aldrig något illa, bara stöttar mig och visar förståelse. Eller nej.. inte guld värd. Inte bokstavligt. Han är priceless. Finns inget som kan mätas med det han ger mig. Ingenting jag någonsin kännt eller sett. Älskling, stanna alltid hos mig ♥