Jag tror det blir svårare att bli kär ju äldre man blir. Inte rent fysiskt egentligen, eller ja, naturligt. Men hjärnan sätter stopp för det. När man var yngre och inte funderade längre än till sommarjobbet eller nästa prov var det piece of cake att bli kär, det var bara härligt. Nu väver man in så mycket i hela grejjen. Man analyserar och tänker praktiskt. Kanske är man förälskad i någon som man inte vill vara och då tror man det är inbillning. Kanske är man förälskad i någon som är helt perfekt för en och då tror man det är inbillning för att man kanske vill vara kär.

 

Jag tror man analyserar sönder hela känslan, frammanar känsla och trycker undan känsla. Man tvivlar på de känslor man har ; är detta kär eller inte? Kan jag vara kär nu? Har jag inbillat mig? Vill jag vara kär?

 

Detta gäller självklart även mig, annars hade jag troligen inte skrivit detta inlägg. Jag har ju inte blivit kär på sex år. Jag var tonåring sist jag blev kär och då var förutsättningarna inte bra på något sätt haha, men jag sket i det för jag lyssnade på känslan. Och visst tusan var jag upp över öronen kär, analyserade inte sönder något. Och definitivt inte hans signaler, bara njöt av känslan och körde på, berättade en vecka efter jag fallit dit. Först skrämde jag iväg honom men efter bara fyra dagar kom han tillbaka för han kände ju likadant, men var rädd. Och det höll ju i fem år.

 

Hade ibland varit lätt om man inte försökte styra varenda känsla man hade. Men jag antar att det är en vuxengrejj.