miss
Saknaden... och det hjälper inte om ni säger att jag ska låta det komma fram, för jag tror inte att det blir bättre. Bara ignorera tills det värsta är över.
Jag är inte rädd för att vara ensam. Men jag vill inte vara det.
Jag tänker inte säga att du ska släppa efter, för alla människor mår inte bäst av det. Jag beter mig likadant när något ledsamt händer dvs lägger locket på. Det bearbetas ändå, man blir starkare fastän att man ibland känner att man borde visat mer, gråtit mer osv. Men då gråter du när du verkligen känner så. Du ska inte tvinga dig att göra det. För Du (ditt inre) vet hur Du ska gör i denna situation. Alla har vi olika sätt att hantera saker på, vissa kan ju gråta i månader utan att det ger resultat/upplysning/självinsikt. Stora kramar!
Jag känner igen mig i det. Va samma sak när det tog slut med mitt x. Jag vägrade känna, fortsatte livet som vanligt. Jag kunde prata ytligt om det men jag gick aldrig in på det djupa, varken för någon annan eller mig själv.
Men det påverkade mig omedvetet på andra saker runt om i vardagen. Stressad, kort humör, brydde mig mindre om vissa saker. Jag gick på körskola då och min körlärare sa vid ett tillfälle "jag vet inte vad som pågår i ditt liv men du tar ut den i din körning och du kan inte sätta dig i en bil och må så här" jag som tyckte jag "levt" som vanligt insåg att jag gjorde ju inte det. Jag insåg tog jag inte ut kaoset där kaoset skulle finnas vände det sig bara åt andra saker.
Så jag valde att känna det jag "äkta" kände för hela situationen, jag va ärlig mot mig själv om vad jag kände. Hela världen behövde inte veta men jag slutade ljuga för mig själv om vad jag kände. Och det va mer smärtsamt än tårarna jag grät. Men kaoset var där kaoset skulle vara och på nåt vis funkade jag bättre och det påpekade min körlärare med "jag vet inte vad du gjort men du har ett helt annat sätt nu när du kör, du är så lugn och samlad och känns trygg" samtidigt som jag faktiskt kände detta kaoset men jag va ärlig mot mig själv om det, det fanns där, det gör ont.. och det är okej, jag accepterar det.
Jag tror att hur man än väljer att hantera sina känslor så handlar det om ärlighet mot sig själv och accpetera situationen för vad den är och inte låtsas som det ser ut på annat vis.
Förlåt det blev så långt :P
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver.. När Samer gjorde slut mådde jag skit, ville bara gråta hela tiden och kändes som allt var helt hopplöst. Men som du, försökte jag bara stänga av allt, alla känslor, försöka vara stark.. Och det är sant som du säger, om man låter alla känslor komma fram hela tiden mår man inte bättre. Om kvällarna när man låg och grät så mådde man bara skit morgonen där efter... Det är så svårt för man vet inte vad man ska göra med alla känslor.. Man vill ju inte verka som man inte bryr sig ett skit om det som hänt eller, men bara för att man inte visar att man är ledsen hela tiden betyder det inte att man inte bryr sig..
Men du ska veta om du behöver en axel att gråta ut på eller bara prata så finns jag här <3
Jag finns här för dig Sofie. <3
Alla har vi våra sätt att bearbeta svåra perioder i våra liv. Jag är nog me som du, de ligger under ytan och man vet om det men man är inte personen som sitter och gråter timme efter timme. Ibland är det bättre att bara fortsätta som vanligt sen kanske man har någon dag som känns lite extra jobbig men även den går över. Jag är den som tar dag för dag, kanske därför man inte bryter ihop lika lätt. Det kan ta sin lilla tid innan det blir bra men den dagen kommer!! Kram <3
